Wonder weeks som copingstrategi
KRÖNIKA. >>Det är bara en fas<< är en mening som allt oftare hörs från småbarnsföräldrar i takt med att teorierna kring “Wonder weeks” har vuxit i popularitet. Där uppges ganska exakt när bebisen ska vara i och ur olika faser och med appar eller böcker till hjälp räknas det ut när de här perioderna ska infalla. Faserna är alltså perioder då barnet utvecklas extra intensivt, ofta med ett kinkigt humör och krävande attityd som en bonus.
Men frågan är om inte den här förkärleken för att prata om faser ändå är en copingstrategi mer än något annat? För finns det något mer betryggande än att intala sig själv att det jobbiga vi går igenom just nu, det är bara en fas? Det ger oss ett lugn att vila i och tålamod att rida ut stormen. Kanske skarvas det lite när appen påstår att barnet inte är i en fas men dess humör pekar på något annat? Det är nog en fas ändå. Jo, så måste det vara. Garanterat.
En copingstrategi är ett verktyg för att ta sig igenom en svår period eller en jobbig situation. Alla har vi våra sätt som vi hanterar svårigheter på, vissa konstruktiva som leder till personlig utveckling. Andra är mindre bra och leder till att det blir ännu svårare att hantera situationen om den uppstår på nytt.
I vilket fall som helst är tanken på att >>det är bara en fas<< ett effektivt sätt för att orka fortsätta lite till trots en påfrestande situation. Kinkighet, klängighet och obefintlig sömn, det är okej, snart är vi ju på andra sidan av den här fasen!
Vid närmare eftertanke så pågår inte faserna bara under våra första 1,5 år i livet utan snarare är livets själva premiss att vi ständigt går i och ur olika faser. Vi flyttar, byter jobb, får barn och böljar fram och tillbaka genom våra livsfaser. De får oss att växa, se saker ur nya perspektiv och utvecklas. Säkert är vi också lite extra jobbiga för omgivningen under de här perioderna när det blir lite mycket av allt. Det är då vi behöver mötas av kärlek och förståelse.
Det är någonstans ett rätt så betryggande sätt att se på livet och den dag du eller någon närstående hamnar i sin 30, 40 eller 50-årskris kan du lugnt luta dig tillbaka med vetskapen om att det faktiskt bara är en fas.