Låt barnens behov forma förskolan

Tänk om vi på riktigt kunde ha en förskola som fanns till för barnen. Alltså verkligen fanns till för barnen med barnperspektivet framför allt.

Vi har förskolan att tacka för att kvinnor kan arbeta och inte tvingas in i hemmafrufällan så som det ser ut i många andra länder. Det är viktigt för kvinnlig frigörelse men är ibland kanske också en fälla i sig när svenska kvinnor istället jobbar dubbelt: först på jobbet och sedan i hemmet, dessutom med dåligt samvete gentemot både barnen och arbetet som en ständig följeslagare.

Som det ser ut idag är det de vuxnas rätt till att arbeta som styr syftet med förskolan och barnen blir på något sätt en belastning ur det perspektivet. Det vanliga är att skola in strax efter ett års ålder, att vänta så länge som till tre år är normbrytande. Inskolningen ska gå fort, tre dagar blir allt mer populärt. Då finns inte mycket utrymme för att vara ledsen, känna separationsångest eller ta saker i sin egen takt, barnet ska helst vara av den anpassningsbara och flexibla sorten. Saker som ekonomi och förväntningar från jobbet påverkar förstås. Men är det en så radikal tanke att barnperspektivet istället får styra när och hur vi skolar in barnen på förskolan?

För att det skulle vara möjligt krävs både politiska beslut och ett nytt tänk inom arbetslivet och egentligen i hela vår kultur för det skulle kräva att vi ser på barnen som individer med känslor och behov som är värda att prioriteras och inte som siffror i kommunens statistik eller en börda som stör arbetet.

Steg ett skulle vara en flexibel förskolestart som ger föräldrarna en möjlighet att känna in när just deras barn verkar redo för förskolan.

Steg två skulle vara att radikalt förändra storlekarna på barngrupperna och personaltätheten på förskolan för att även det lilla och försiktiga barnet ska få en ärlig chans att känna trygghet.

Steg tre skulle vara att inskolningen sker över en tidsperiod som är anpassad efter det enskilda barnets behov och inte efter arbetsgivarens eller förskoleverksamhetens behov.

Resultatet skulle förmodligen bli en ökad trygghet och ett större lugn för barnen men även för deras mammor. Trygga barn blir dessutom trygga vuxna, de som en dag ska ta över efter oss.