Tacksamhetsskuld som maktmedel

Jag tänker på förlossningsvården och hur föräldrar är så tacksamma över att det gick bra ändå. Mamma och barn överlevde och bebisen föddes frisk.

Så tacksamma att det glöms bort det där med att barnmorskan var stressad och inte hann vara närvarande inne på rummet, eller att det värkförstärkande droppet gjorde att hjärtljuden gick ned, eller att förlossningsläkaren var hårdhänt. Eller tusen andra saker som sker under förlossningar och passerar i det tysta för föräldrarna är ju så tacksamma när allt är över och både mamma och barn överlevde.

Jag tänker på min gamla arbetsplats neonatalen och hur det alltid saknades personal med konsekvensen att föräldrar inte fick det stöd med amning som de behövde eller hjälp att sitta hud mot hud som vi ju vet är så bra för för tidigt födda barns hälsa och för anknytningen. Hur det bara fanns tid för det tekniska och det medicinska: kontrollera apparater, ge läkemedel, göra beräkningar. Ingen tid för att på riktigt se de nyblivna föräldrar som precis genomgått ett trauma och hamnat på neonatalen för att deras älskade bebis fötts för tidigt eller sjuk. Konstant etisk stress hos personalen.

Och föräldrarna?

Så himla tacksamma. Deras barn levde ju! Mycket får passera när föräldrar är för tacksamma för att påtala brister.

Jag tänker på det här med preventivmedel och hur p-pillerna kom på 60-talet och var en revolution för kvinnors frihet. Vi kunde äntligen kontrollera om vi skulle bli gravida eller inte.

Så tacksamma. Så tacksamma.

Så länge har vi varit tacksamma och vägrat se den nya buren som vi har placerats i. Den med läkemedelsbiverkningar. Minskad sexlust, svampinfektioner, nedstämdhet och mycket annat som många kvinnor får erfara av de preventivmedel de använder. Men vi slipper ju bli gravida om vi inte själva vill. 

Jag tänker på hur tacksamhetsskulden skapar precis den maktobalans som är nödvändig för att allt detta ska få fortgå.