Förlossningsbedrägeriet

”När jag föder vill jag ha all smärtlindring som finns att tillgå.” Det är en rätt så vanlig och fullt förståelig kommentar hos kvinnor som funderar kring sin stundande förlossning. En annan vanlig sägning är: ”om män födde barn så skulle det inte se ut som det gör idag. Då skulle det vara drive thru kejsarsnitt och smärtfria förlossningar.”

Men mer och mer börjar jag undra om vi har fått allt om bakfoten. Att hospitalisera och medikalisera födandet ännu mer än vad vi redan har gjort skulle sannolikt inte leda till bättre förlossningsupplevelser för födandet har en andlig och själslig aspekt som behöver få sitt utrymme för att födandeprocessen ska fungera optimalt och i sin tur leda till positiva förlossningsupplevelser.

”Om jag inte födde på sjukhus hade jag dött på grund av komplikationerna som jag fick.” Också en inte helt ovanlig sägning. Men den stora frågan är: hur många sådana akuta förlopp hade kunnat undvikas om vi struntade i stressande bilturer till förlossningen, upprepade vaginala undersökningar, CTG, sjukhussängar, att bli lämnad ensam långa studer, forcerat födande med amniotomier* och värkförstärkande dropp. Dessutom osäkerheten över att överhuvudtaget få plats på förlossningen? Hur många akuta förlopp är i själva verket skapade av förlossningsvården så som den ser ut idag?

Att ge utrymme för födandets ibland ganska långsamma process rimmar illa med att föda på sjukhus där en snabb förlossning är eftersträvansvärd av olika anledningar, resursbrist är en av dem. Barnmorskor höjer sina röster för att det ska vara valfritt att kunna föda hemma. Gott så, valfrihet är bra och att föda hemma är enligt forskningen säkert vid normal graviditet.

Men varför kan vi inte erbjudas förlossningsenheter där födandet får ta tid, där det finns tilltro till varje kvinnas inneboende förmåga, där miljöerna är genomtänka och belysningen dämpad, där det finns en följsam och inlyssnande barnmorska närvarande hela tiden, där vi är garanterade en plats och där vi får komma in tidigt om vi vill och stanna kvar länge om vi vill.

Smärta är en komplex företeelse som påverkas av andra upplevelser och intryck förutom smärtan i sig själv. Stress, osäkerhet, adrenalinpåslag och rädsla kommer med största sannolikhet driva upp smärtupplevelsen. Kanske till nivåer där den känns ohanterbar. En nära döden upplevelse. Trygghet, lugn och ro, stöd och säkerhet däremot hjälper oxytocinet, födandets viktigaste hormon, att lägga sig som en filt över smärtan där den istället kan vara hanterbar och till och med positiv. En epidural kanske rentav blir överflödig.

Men tänk om vi kunde få ha kvinnocentrerade förlossningsenheter OCH möjlighet till lustgas och epidural för den som önskar det? Går det att ta det som är bra med hemmafödsel och kombinera det med det som är bra med sjukhusfödsel? Varför måste vi hela tiden tvingas välja?

*Amniotomi= ta hål på fosterhinnorna så vattnet går

Ps. Se dokumentären The business of being born på Youtube. Den handlar förvisso om den amerikanska förlossningsvården men väcker funderingar även om den svenska.