Att vara barn är att befinna sig i ett för livet alldeles unikt beroendeförhållande. Maktbalansen mellan barn och förälder är alldeles skev, så som den också måste vara för att ett barn är just ett barn med behov av att guidas av den vuxna. Det betyder också att alla referensramar är flytande och oskarpa.
Det vilar en smärta över barnets totala utelämnande till vuxenvärlden och hur det både måste och vill lägga hela sin existens i den vuxnas händer.
Barnet kan inte veta om det kommer glida ur den vuxnas hala grepp och falla till marken med en hård duns men det har inget annat val än att ändå lägga allt sitt hopp till att det kommer bli varsamt buret genom barndomens snårskog. Eller åtminstone bli hjälpt med det allra mest basala: att överleva.
Att vara så fullt beroende av en annan människas välvilja är smärtsamt men först i vuxen ålder går smärtan att definiera. Först då går det att granska, vända och vrida på allt som accepterats och normaliserats i den slutna gemenskap som är en familj.
Den barndom som tittas på i backspegeln går att göra upp med men den barndom som pågår, den bara pågår. Helt utan invändningar.
För så ser det ut: det finns ingen lojalare än ett barn till sin förälder och hur förvridet ditt innersta jag än må vara och hur många misstag du än må göra kommer ditt barn att älska dig villkorslöst.
För att det vill. För att det måste.