Adjö ego, ses aldrig mer

KRÖNIKA. Är det möjligt att hänge sig helt och fullt till en annan människa i ett samhälle som är så fixerat vid jaget? Vi som fått lära oss att alltid ha huvudrollen i våra egna liv och konsumera andra människor med samma slit- och slängmentalitet som vi konsumerar allt annat.

Musik, kläder, filmer och mellanmänskliga relationer. Allt finns bara ett knapptryck bort i ett sådant överflöd att vi aldrig behöver bekymra oss om den ansträngning det innebär att laga ett hål i den tröja som gått sönder. 

Eller laga en relation. 

Det finns så många fiskar där i havet, varför ska man nöja sig med en mört när det kanske simmar en skimrande vacker guldfisk där ute någonstans? 

Det är ett kravfyllt och komplicerat sätt att se på kärlek med tanke på att vi människor är som vi är. Ofullkomliga. Fulla av fel och brister.

Här sticker föräldraskapet ut. 

Det är ovant men ett måste att sätta sig själv åt sidan när ett barn föds. Det är nog också nyttigt. En välbehövlig skola i ödmjukhet, men oj vad ont det kan göra att malas ned i självuppoffringens hänsynslösa köttkvarn. Hela världsbilden blir alldeles suddig av den värk som kommer av att sätta sitt eget ego på paus. 

Det är inte heller möjligt att som på Tinder swipea vänster på sitt eget barn om det är något som känns lite skavigt. Skriknätter, matvägran, trots och otacksamhet, allt måste genomlevas utan någon väg ut. Vi är fast med varandra i många år framöver och så illa tvungna att jobba på vår relation. Hitta lösningar och reflektera. Resonera och diskutera. Skava på varandra, irritera varandra, reta gallfeber på varandra. Alltid, alltid nära. Alltid vid varandras sida.

För så gör man ju när man älskar varandra.